jag väger mej aldrig å jag äger ingen våg...men inom vården måste en ibland berätta va en väger, å då har dom som tur e en våg för denna lilla minoritet som jag tillhör (dom viktlösa haha)
häromdan så hände detta, å då berättade vårdkvinnan för mej va jag har för BMI (värsta magiska bokstavskombon i vårt samhälle) ...hon sa en siffra som jag redan har glömt, å hon sa d på ett sätt som att d va självklart att jag visste om siffran innebar "normal" "överviktig" eller "fetknopp" ...jag har ingen aning om hur BMIskalan ser ut men jag fattade ju givetvis att d säkert va för högt, eftersom dom kombinerar ihop längd å vikt, å jag e ju så kort!!! (va inte d 1 kul sätt att tänka?)
hur som helst så frågade hon mej lite (på ett bra å helt okränkande sätt) va jag tänkte om min vikt å då hörde jag mej själv säga nåt som jag aldrig har sagt förut!!! jag sa:
jag mår jättebra, jag tränar regelbundet å går massor av promenader m calle jag älskar, jag e aldrig sjuk, jag sover massor av timmar varje natt, jag jobbar m mitt drömjobb, jag har massa vänner å e nöjd m hela livet, men jag antar att enligt samhällets normer så borde jag väga mindre å vilja gå ner i vikt...fast d känns så onödigt att lägga ner massor av tid å energi på att ha en diet...
läs d gärna igen!!! enligt samhällets normer, enligt va andra tycker, enligt nåra konstiga värderingar så BORDE jag va missnöjd m mej själv å min kropp, men jag e inte d...å jag har nån sorts jättekonstigt dåligt samvete över detta...så jag kände att jag va tvungen att förklara för henne att jag fattar att jag egentligen inte kan va nöjd m mej själv m detta BMI...å denna stora rumpa, dessa rejäla lår, detta runda ansikte, denna fullkomligt oplatta mage...
nu kanske du som läser undrar typ va som e problemet, om jag nu e nöjd så varför ens blogga om detta lixom? JO för jag tycker d e så konstigt att d mest normala vanliga vardagliga i vårt samhälle e att ha en diet å vilja gå ner i vikt. dom som väger 5 kg mindre än mej har en diet, dom som väger 10 kg mindre har oxå en diet, å jag tror tillåme att jag vågar påstå att även dom som väger 20kg mindre än mej har en diet!!! alla dessa personer vill alltså bli smalare, gå ner i vikt, fattar ni då att jag blir förvirrad? e d jag som har helt fel? har jag missuppfattat allting? varför e inte alla vackra, perfekta människor omkring mig nöjda m sig själva??? å alla ni dietmänniskor, jag kritiserar inte er, ni får göra precis va ni vill såklart, så länge ni mår bra av d, men kan ni förstå min osäkerhet litegrann? min känsla av att jag oxå borde va missnöjd? eller?
nej jag lider inte av farlig eller sjuklig övervikt, så d har ingenting m hälsoaspekten att göra, d fick jag bekräftat av vårdkvinnan...å ni andra som e smalare än jag, förlåt som har lägre BMI såklart ni ligger inte heller i riskzonen...utan d handlar om helt andra saker...
d finns ett gigantiskt fettförakt i vårt samhälle...å dom flesta av oss e tyvärr en del av detta förakt, vi tror att vi vet å kan så himla mkt om hur man ska leva å äta å träna, men dom flesta vet inte ett skit rent ut sagt, utan d upprepas en massa tomma fraser som inte har nåt belägg nånstans, för d e så himla skönt att va säker på hur allting faktiskt E! fettföraktet visar sig på många sätt, tänk gärna efter hur du själv reagerar på överviktiga människor å hur du ser på din egen kropp...vi e alla mer lr mindre brainwashed, å d kan jag känna av ibland när folk tittar på mej å definitivt oxå när jag tittar på dom som e ännu större (!!) än mej (puh, så tjock e jag iaf inte...)
en gång så skrev jag en rolig facebookstatus för jag hade gått upp i vikt å jag märkte d när jag skulle prova en renässansklänning som jag skulle ha på en turné (haha, svårt att hitta en ny på H&M lixom) --jag kunde inte stänga klänningen i ryggen, vilket jag hade kunnat ett halvår tidigare, å jag kunde verkligen bara asgarva åt situationen, d va jättekomiskt, min kollega fick sy ett sorts nät för att inte brösten skulle ramla ut...men: då kommenterade perTbuhre min status såhär:
ännu mer amanda!!! hurra!!!
å d va så himla fint, så jag minns d så här många år efter...förlåt per om jag tolkar din kommentar fel nu men jag tror han menade att han skulle älska mej lika mkt hur många kilon jag än hade gått upp
om jag verkligen la ner min själ i att gå ner typ 10kg så skulle jag säkert kunna d, men jag undrar om d verkligen skulle va jag då? jag e ju rund, å fyllig, å väldigt mkt amanda...å jag önskar att alla ni därute som lägger ner mkt tid kraft å energi på att förändra utseendet, att ni iaf förstår att d finns ett val (fast valet e vart å ens förstås) att lägga all den där kraften å tiden å energin på att lära sig älska sig själv precis som den en E
fredag 21 mars 2014
tisdag 14 maj 2013
att va FUL
jag tog ett kort på mej å min kille härom dan...eller "ett" kort haha man tar ju alltid typ nåra stycken såklart för att nåt ska bli bra iaf...eftersom jag har ajfån4 så kan man ju tillåme titta in i kameran å se sig själv å lixom make sure att man ser snygg ut...så himla smart funktion...men fast vi kollade in i kameran å fast jag tog ganska många bilder så va jag inte speciellt nöjd m resultatet...mitt ansikte va ju alldeles rött å inte fick man den härliga sommarkvällskänslan...men då finns ju insta!!! räddaren i nöden...jag började raskt prova dom olika filtren, sierra, lo-fi, earlybird, nashville, 1977...ah, nu börjar d likna nåt...jag sa t min kille: vilket tycker du jag ska ta, innan jag lägger ut den? han svarade: äsch, strunta i d, lägg ut d som d e bara! öh what!? jag blev nästan lite förnärmad...här satt jag å ansträngde mej för att vi skulle se supersnygga å coola ut, åsså tyckte han bara att vi skulle ta d riktiga kortet...tråkmåns...
denna lilla inledning direkt fr verkligheten för mej in på själva ämnet för detta blogginlägg:
ATT VA FUL
jag har tänkt ganska mkt på att va FUL dom senaste åren...ämnet faschinerar mej på ett sätt jag inte kan förklara...att va ful handlar ju såklart mest om att KÄNNA sig ful...å d gör vi såklart alla då å då...men jag har märkt att jag kan lixom i hemlighet njuta av att va ful...jag har faktiskt tagit lite kort på mej själv när jag har känt mej extra ful, å nu tänker jag visa dom offentligt för första gången:
.JPG)
här hade jag nån sorts ögonproblem, man kan se att vänster öga e svullet...vagel!?
jag försöker nu avlyssna m mitt yttre öra va ni som läser detta nu tänker å tycker å jag tror mej höra iaf nån röst som säger "nämen amanda, du e väl inte ful!! inte sååå ful iaf...varför lägger du upp så hemska bilder på dej själv??" å d va just hit jag ville komma...att d lixom känns som värsta tabut å va ful...fast d egentligen e helt normalt å helt ok...jag försöker då&då bejaka min fulhet hahaha d lät verkligen skumt, men jag tycker d e skönt ibland att bara va helt ful...fulheten e oxå faktiskt oxå n del av mej...jag gjorde ett litet videoklipp för ett tag sen när jag kände mej xtra ful som egentligen sammanfattar vad jag ville ha sagt:
å nu ett tips: om du vågar - prova att gå utanför lägenheten nån dag när du känner dej riktigt ful...tvättstugan kan va ett första steg......testa hur d känns...en liten utmaning i vårat retuscherade samhälle...när jag va på friskis för ett tag sen då såg jag inte klok ut, träffade en kompis som sa: åh va skönt att du oxå har sådär fett hår å skitiga glasögon HAHA underbart!!! en fulkomplimang!!!
å till slut---jag säger inte att d e lätt men:
försök tycka om dej själv hela tiden, inte bara när du e instagramperfekt;)
tisdag 28 augusti 2012
ALLA vill ju ha FIN HUD!!!!!!
alla vill ju ha fin hud
alla vill ju ha fin hud
alla vill ju ha fin hud
så himla sant.
hud ska ju va len, mjuk, fin, go, härlig, bäbisdolce, mjukglassig, smekvänlig, skön, vanilj, sammet fjäder, thaisiden, dovetvål, reklamfilmsvacker
men jag har inte fin hud.
min hud e torr, fnasig, röd, fläckig, fnöskig, ojämn, ofräch, hård, ödla, sandpapper, klådakliig, raspig, äcklig, sträv, irriterad, irriterande
när jag va liten, ungefär 4 år då va jag naivt omedveten om att jag borde skämmas över mej själv å min hud, så när dom andra barnen frågade om jag hade myggbett eller röda hund eller vattkoppor eller allergi eller molusker eller finnar eller fräknar eller ebola då visste jag att jag hade psoriasis å d smittar inte men d går bort när jag solar men kommer tillbaka på vintern igen å jag e helt normal å lika bra som alla andra iaf!!!
ju mer tonåring jag blev desto mer lärde jag mej att se hur fel&ful min hud va å hittade på olika kreativa strategier för att dölja den...ibland va d lätt: när man ska simma på gympan så kan man ju ha mens å körtelfeber, kanske tillåme vinterkräkis...man kan ha lite smarta koftor som täcker armarna men ibland va d svårare...absolut värsta tiden på året VÅREN när jag inte har solat på 9 månader å e helt rödprickig över hela kroppen åsså blir d värmebölja i maj å alla går runt i linnen å tunna klänningar, å frågan blir: ska jag komma t skolan i sommarkläder å se ut som en prickig korv i klänning lr ska jag ha vinteroverall typ? (onepiece hade inte kommit på 90talet) undrar va som väcker minst uppmärksamhet? på fester å studentskivor kom jag på att om jag hade nån sorts kofta på middagen så kunde jag ta av den under discot senare, för då va d så mörkt så mina fläckar inte syntes...smart!!! dessutom hittade jag en galet bra foundation för 16,90 på HM, asså den va så täckande haha så den va helt utesluten att ha i ansiktet, jag begriper inte hur dom hade tänkt, men den gjorde mej lycklig för jag kunde smörja in mina armar!!! mina stackars rödprickiga armar blev nästan släta å jag minns d fantastiska nyåret när jag kunde ha exakt den klänningen jag ville ha utan koftor, sjalar lr långa ärmar!!!
jag började hos en sångpedagog efter gymnasiet, kom dit en gång på vintern, minns att jag hade en tröja som täckte ca 75% av armarna, trekvarts lixom...jag hade väl tydligen bedömt där på morgonen i spegeln att d såg ok ut, den där lilla fjärdedelen av armarna hade väl nåra fläckar, men dom va inte såååååå himla röda, stora å uppseendeväckande...(allt e relativt)
sångtanten blev förskräckt när hon såg mej, hon frågade VAD som hade hänt m mina armar???
jag fatta först inte va hon mena, men insåg sen att jag faktiskt visade lite hud, jag försökte m min vanliga teknik: skratta lite, flacka m blicken, säga: haha, näe men d e väl inget, nu sjunger vi typ
men detta godtogs inte som förklaring. sångtanten reste sig från pianot å kom fram t mej
MEN GUUUUUD STACKAREEEEEE VAD EEEEEEE D FÖR NÅT?????
jag skärpte mej lite, försökte att inte flacka m blicken å skratta sådär undvikande...jag sa:
ja, jo, jag har psoriasis, men d e faktiskt inte så farligt, jag har lärt mej leva m d...nåt sånt...
detta gjorde sångkärringen ännu mer hetsig, hon vrålade vidare:
MEN D SER JU HEEEEEEEMSKT UT!!!! D MÅSTE VA JÄTTEJOBBIIIIIIIIGT ATT HA!!!!
nu har jag n minneslucka här, för jag minns faktiskt inte va jag svarade, men va jag däremot a-l-d-r-i-g glömmer e sångbitchens grande finale slutkläm på hela utbrottet:
ALLA VILL JU HA FIN HUD!!!!!!
så himla sant! hon har ju så rätt i detta! jag kunde inte sagt d bättre själv! så sant som d e sagt! true! vero! verkligen! definitivt! absolut! word! bevingat ord typ, värsta citatet att sätta upp på väggen/ brodera på en bonad/spritsa på en gräddtårta
alla vill ju ha fin hud. jag har svårt att tänka mej att jag kunde sjunga nå bra dendär lektionen, eftersom jag alltid får en sorts klump i halsen när nån e dum mot mej. å jag har sjukt svårt å sjunga m klump i halsen. jag får faktiskt lite sån klump nu när jag skriver om d. fast d har gått mer än 10 år. alla vill ju ha fin hud. så sa hon. hon fortsatte inte meningen "...å du har inte fin hud" fast d kändes ju lite underförstått lixom haha...nu kommer jag ut här på internet: jag har inte fin hud! känns skönt!
nu när sommarens sol börjar sina då känns d lite som hela jag växer igen lixom...inte mentalt faktiskt utan fysiskt, på utsidan...alla fläckar prickar klia klia klåda kommer tillbaka å jag saknar min nästan normala hud som jag har haft nåra månader...jag brukar känna på min killes rygg ibland när han sover för hans hud e vanlig len normal skön. när han vaknar brukar jag fråga om han tycker om mej fast jag känns som en ödla. han fattar inte va jag menar:)
alla vill ju ha fin hud
alla vill ju ha fin hud
så himla sant.
hud ska ju va len, mjuk, fin, go, härlig, bäbisdolce, mjukglassig, smekvänlig, skön, vanilj, sammet fjäder, thaisiden, dovetvål, reklamfilmsvacker
men jag har inte fin hud.
min hud e torr, fnasig, röd, fläckig, fnöskig, ojämn, ofräch, hård, ödla, sandpapper, klådakliig, raspig, äcklig, sträv, irriterad, irriterande
när jag va liten, ungefär 4 år då va jag naivt omedveten om att jag borde skämmas över mej själv å min hud, så när dom andra barnen frågade om jag hade myggbett eller röda hund eller vattkoppor eller allergi eller molusker eller finnar eller fräknar eller ebola då visste jag att jag hade psoriasis å d smittar inte men d går bort när jag solar men kommer tillbaka på vintern igen å jag e helt normal å lika bra som alla andra iaf!!!
ju mer tonåring jag blev desto mer lärde jag mej att se hur fel&ful min hud va å hittade på olika kreativa strategier för att dölja den...ibland va d lätt: när man ska simma på gympan så kan man ju ha mens å körtelfeber, kanske tillåme vinterkräkis...man kan ha lite smarta koftor som täcker armarna men ibland va d svårare...absolut värsta tiden på året VÅREN när jag inte har solat på 9 månader å e helt rödprickig över hela kroppen åsså blir d värmebölja i maj å alla går runt i linnen å tunna klänningar, å frågan blir: ska jag komma t skolan i sommarkläder å se ut som en prickig korv i klänning lr ska jag ha vinteroverall typ? (onepiece hade inte kommit på 90talet) undrar va som väcker minst uppmärksamhet? på fester å studentskivor kom jag på att om jag hade nån sorts kofta på middagen så kunde jag ta av den under discot senare, för då va d så mörkt så mina fläckar inte syntes...smart!!! dessutom hittade jag en galet bra foundation för 16,90 på HM, asså den va så täckande haha så den va helt utesluten att ha i ansiktet, jag begriper inte hur dom hade tänkt, men den gjorde mej lycklig för jag kunde smörja in mina armar!!! mina stackars rödprickiga armar blev nästan släta å jag minns d fantastiska nyåret när jag kunde ha exakt den klänningen jag ville ha utan koftor, sjalar lr långa ärmar!!!
jag började hos en sångpedagog efter gymnasiet, kom dit en gång på vintern, minns att jag hade en tröja som täckte ca 75% av armarna, trekvarts lixom...jag hade väl tydligen bedömt där på morgonen i spegeln att d såg ok ut, den där lilla fjärdedelen av armarna hade väl nåra fläckar, men dom va inte såååååå himla röda, stora å uppseendeväckande...(allt e relativt)
sångtanten blev förskräckt när hon såg mej, hon frågade VAD som hade hänt m mina armar???
jag fatta först inte va hon mena, men insåg sen att jag faktiskt visade lite hud, jag försökte m min vanliga teknik: skratta lite, flacka m blicken, säga: haha, näe men d e väl inget, nu sjunger vi typ
men detta godtogs inte som förklaring. sångtanten reste sig från pianot å kom fram t mej
MEN GUUUUUD STACKAREEEEEE VAD EEEEEEE D FÖR NÅT?????
jag skärpte mej lite, försökte att inte flacka m blicken å skratta sådär undvikande...jag sa:
ja, jo, jag har psoriasis, men d e faktiskt inte så farligt, jag har lärt mej leva m d...nåt sånt...
detta gjorde sångkärringen ännu mer hetsig, hon vrålade vidare:
MEN D SER JU HEEEEEEEMSKT UT!!!! D MÅSTE VA JÄTTEJOBBIIIIIIIIGT ATT HA!!!!
nu har jag n minneslucka här, för jag minns faktiskt inte va jag svarade, men va jag däremot a-l-d-r-i-g glömmer e sångbitchens grande finale slutkläm på hela utbrottet:
ALLA VILL JU HA FIN HUD!!!!!!
så himla sant! hon har ju så rätt i detta! jag kunde inte sagt d bättre själv! så sant som d e sagt! true! vero! verkligen! definitivt! absolut! word! bevingat ord typ, värsta citatet att sätta upp på väggen/ brodera på en bonad/spritsa på en gräddtårta
alla vill ju ha fin hud. jag har svårt att tänka mej att jag kunde sjunga nå bra dendär lektionen, eftersom jag alltid får en sorts klump i halsen när nån e dum mot mej. å jag har sjukt svårt å sjunga m klump i halsen. jag får faktiskt lite sån klump nu när jag skriver om d. fast d har gått mer än 10 år. alla vill ju ha fin hud. så sa hon. hon fortsatte inte meningen "...å du har inte fin hud" fast d kändes ju lite underförstått lixom haha...nu kommer jag ut här på internet: jag har inte fin hud! känns skönt!
nu när sommarens sol börjar sina då känns d lite som hela jag växer igen lixom...inte mentalt faktiskt utan fysiskt, på utsidan...alla fläckar prickar klia klia klåda kommer tillbaka å jag saknar min nästan normala hud som jag har haft nåra månader...jag brukar känna på min killes rygg ibland när han sover för hans hud e vanlig len normal skön. när han vaknar brukar jag fråga om han tycker om mej fast jag känns som en ödla. han fattar inte va jag menar:)
tisdag 2 augusti 2011
samboprövning
d finns ganska många prövningar man ska gå igenom här i livet...e inte alltid så himla lätt faktiskt...på drottninggatan i sthlm finns d ingjutna strindbergcitat mitt i gatan...1 av dom lyder: "det är synd om människorna" --- nu e jag ju inte riktigt sådär strindbergtung, d kan jag väl inte påstå haha men jag tyckte d va 1 fin inledning på min blogg som handlar om 1 av dom prövningar som många av oss mer lr mindre frivilligt går igenom: SAMBOPRÖVNINGEN!!!
för att få hyra ut sin lägenhet i andra hand måste man ha 1 giltigt skäl. d finns inte så himla många giltiga skäl som man skulle kunna tro. 1 giltigt skäl e militärtjänst. pang pang pang bryta ner bygga upp vuxna män gör saker tillsammans, varsågod där har vi 1 giltigt skäl. 1 annat giltigt skäl e provsamboende. OM - jag säger om- d ska va 1 giltigt skäl så måste du GARANTERA att du tänker leva under äktenskapliga förhållanden med EN person, den person som du fyller i personnummer, namn å adress på...ojojojoj hjälp...va e äktenskapliga förhållanden??? d låter obehaglit på nåt sätt, lite inlåst å svårt å andas...men framför allt: hur kontrollerar storebror detta??
well well. papper ifyllda. min lägenhet uppsagd. hans lägenhet uthyrd. nu kommer prövningen. jag har 1 rosa lägenhet. hallen orange. nyponsoppa typ. alla sa att jag måste måla om...men d gjorde jag inte...jag satte upp m#a&s%s&a vykort m härliga färger å positiva affirmationer runt spegeln...jag har affischer å vykort å bilder å urklipp öööverallt!!! jag älskar d!!! jag har miljoner ljusslingor m hjärtan å fjärilar å jag har glitter å rosa köksbord å å å .... asså jag fattar ju att jag inte kan överföra hela min stil till vår nya lägenhet...men hur kompromissar man? hur kommer man överens när jag har 1 galen stil?
jag: vi måste prata om hur vi vill ha d hela tiden. vi kan inte bara ta för givet. vi måste fråga varann om allt.
han: ja absolut ok visst självklart
han: jag tänkte på dina affischer, jag tycker dom e jättefina. kan vi inte rama in dom? (istället för att sätta upp dom m grön häftmassa som förstör väggarna samt ser ganska förjävligt ut sa han inte)
jag: VA!?!?!?! rama in???? varför d???
han: jag tänkte på dina vykort. dom e härliga! kan inte du göra 1 collage av dom (istället för att ha dom planlöst överallt m häftmassa som e grön å d blir kaos i min hjärna sa han inte)
jag: VA!?!?!?! collage???? känns ju så jäääävla 80
(...fast jag gillar ju 80...sa jag inte)
jag: d känns som du hatar min stil!!! tänk om jag faktiskt gillar att ha d som jag har d!? tänk om jag faktiskt tycker om att ha saker direkt på väggarna...åsså börjar jag gråta å inser själv hur fånig jag e men ändå känner jag mej kränkt på samma gång på nåt knasigt sätt...
han: e d jätteviktigt för dej så e d klart vi kan ha d så!
jag: (tänker i huvet...vänta nu...e d viktigt för mej å ha häftmassa på väggarna...öööh näe...konstigt...varför blir jag så upprörd...?) - näe förlåt att jag blev så arg, d e klart att vi kan rama in å göra collage...
å nu skäms jag jättemkt för att han kommer m konstruktiva förslag fast jag bara e barnslig
jag: förlåt att jag e så dum å skriker å gråter
han: du behöver inte säga förlåt - jag tycker om när du e emotionell
aaaaaah fattar ni - han e typ aiden!!! han reagerar helt rätt hela tiden haha å jag framstår bara som ännu mer galen...
men d e faktiskt inte så himla lätt, e verkligen 1 prövning att gå från min egen lägenhet där jag får sätta upp va jag vill hur jag vill på väggarna, min underbara älskade lägenhet på åttan m utsikt över hela stan till 1 vuxen tvåa där man inte ens har 1 eget rum där man kan ha sin egen galenskap. från singel till sambo på ingen tid alls. svårt.
fast egentligen jättelätt oxå. för nu har jag 1 litet radhus istället haha 1 radhus m uteplats på min innergård i betongen. å jag har mina vykort i collage å mina affischer inramade å jag har min hjärtlampa över sängen precis som vanligt...d e INTE synd om människorna
för att få hyra ut sin lägenhet i andra hand måste man ha 1 giltigt skäl. d finns inte så himla många giltiga skäl som man skulle kunna tro. 1 giltigt skäl e militärtjänst. pang pang pang bryta ner bygga upp vuxna män gör saker tillsammans, varsågod där har vi 1 giltigt skäl. 1 annat giltigt skäl e provsamboende. OM - jag säger om- d ska va 1 giltigt skäl så måste du GARANTERA att du tänker leva under äktenskapliga förhållanden med EN person, den person som du fyller i personnummer, namn å adress på...ojojojoj hjälp...va e äktenskapliga förhållanden??? d låter obehaglit på nåt sätt, lite inlåst å svårt å andas...men framför allt: hur kontrollerar storebror detta??
well well. papper ifyllda. min lägenhet uppsagd. hans lägenhet uthyrd. nu kommer prövningen. jag har 1 rosa lägenhet. hallen orange. nyponsoppa typ. alla sa att jag måste måla om...men d gjorde jag inte...jag satte upp m#a&s%s&a vykort m härliga färger å positiva affirmationer runt spegeln...jag har affischer å vykort å bilder å urklipp öööverallt!!! jag älskar d!!! jag har miljoner ljusslingor m hjärtan å fjärilar å jag har glitter å rosa köksbord å å å .... asså jag fattar ju att jag inte kan överföra hela min stil till vår nya lägenhet...men hur kompromissar man? hur kommer man överens när jag har 1 galen stil?
jag: vi måste prata om hur vi vill ha d hela tiden. vi kan inte bara ta för givet. vi måste fråga varann om allt.
han: ja absolut ok visst självklart
han: jag tänkte på dina affischer, jag tycker dom e jättefina. kan vi inte rama in dom? (istället för att sätta upp dom m grön häftmassa som förstör väggarna samt ser ganska förjävligt ut sa han inte)
jag: VA!?!?!?! rama in???? varför d???
han: jag tänkte på dina vykort. dom e härliga! kan inte du göra 1 collage av dom (istället för att ha dom planlöst överallt m häftmassa som e grön å d blir kaos i min hjärna sa han inte)
jag: VA!?!?!?! collage???? känns ju så jäääävla 80
(...fast jag gillar ju 80...sa jag inte)
jag: d känns som du hatar min stil!!! tänk om jag faktiskt gillar att ha d som jag har d!? tänk om jag faktiskt tycker om att ha saker direkt på väggarna...åsså börjar jag gråta å inser själv hur fånig jag e men ändå känner jag mej kränkt på samma gång på nåt knasigt sätt...
han: e d jätteviktigt för dej så e d klart vi kan ha d så!
jag: (tänker i huvet...vänta nu...e d viktigt för mej å ha häftmassa på väggarna...öööh näe...konstigt...varför blir jag så upprörd...?) - näe förlåt att jag blev så arg, d e klart att vi kan rama in å göra collage...
å nu skäms jag jättemkt för att han kommer m konstruktiva förslag fast jag bara e barnslig
jag: förlåt att jag e så dum å skriker å gråter
han: du behöver inte säga förlåt - jag tycker om när du e emotionell
aaaaaah fattar ni - han e typ aiden!!! han reagerar helt rätt hela tiden haha å jag framstår bara som ännu mer galen...
men d e faktiskt inte så himla lätt, e verkligen 1 prövning att gå från min egen lägenhet där jag får sätta upp va jag vill hur jag vill på väggarna, min underbara älskade lägenhet på åttan m utsikt över hela stan till 1 vuxen tvåa där man inte ens har 1 eget rum där man kan ha sin egen galenskap. från singel till sambo på ingen tid alls. svårt.
fast egentligen jättelätt oxå. för nu har jag 1 litet radhus istället haha 1 radhus m uteplats på min innergård i betongen. å jag har mina vykort i collage å mina affischer inramade å jag har min hjärtlampa över sängen precis som vanligt...d e INTE synd om människorna
söndag 6 mars 2011
all u need z löv?
ibland så tycker jag att hela tillvaron känns som 1 flåsande, galen, hysterisk, fanatisk, panikslagen jakt på nånting som dom runtomkring mej kallar kärlek...d känns som att allting snurrar runt i en virvelvindscyklon å drar med sig allt å alla å jag försöker sitta still å kolla rakt fram men d går ju inte!!! alla dejtar, alla vill hitta nån, alla blir dumpade, alla blir överlyckliga för sms, alla blir olyckliga för uteblivet svar, alla springer, skriker, jagar, jag blir snurrig i huvet å jag hänger inte me!!! hjälp, stanna!! jag vill kliva av, jag vill inte va me...jag förstår inte, jag hinner inte, jag orkar inte, jag vill inte...puh...
jag va på en föreställning härom veckan som heter whatever love means...citatet kommer fr prince charles...han fick frågan, på 1 presskonferens, när han hade förlovat sig m diana: R U IN LOVE? han svarade: YES...WHATEVER LOVE MEANS...
obotliga romantiker frågar sig: hur i helvete kan man svara så?
jag frågar mej: hur i helvete kan man svara nåt annat?
va e kärlek för nånting??? egentligen?? va betyder kärlek? å hur vet man när man e kär??
en gång när jag va deppig över att ingen ville ha mej så smsade jag m min kompis...
jag skrev: såna här saker gör att d blir komplett omöjligt att tror att d finns nåt som heter kärlek. han skrev: men då kan jag ju säga som så att du hela tiden har massor av kärlek omkring dej. jag vet inte nån som inte skiner upp som en sol när man pratar om dej...
åkej, jag erkänner att just då kunde jag inte riktigt ta in detta, jag va för inne i min övergivenhetskänsla...men nu när jag funderar mkt över kärlek, så tänker jag såhär: varför i hela fridens namn e vi så himla fixerade vid att hitta just EN viss typ av kärlek så att vi knappt uppskattar lr ens märker all kärlek som finns runtomkring oss!? jag har massa vänner, familj, kollegor, å dessutom andra medmänniskor som jag både kan få kärlek av å ge kärlek till...oj va jag ska försöka tänka på d i fortsättningen...åh hörrni...kan inte ni andra oxå göra d!? ni vet- create a better world-together osv...
sen så har vi ju dhär m identitet...alla vet ju att d finns förhållandemänniskor, dom lever alltid i 1 förhållande, dom har lixom d som normaltillstånd...har aldrig fattat hur dom gör...imponerande på nåt sätt...jag e absolut inte sån överhuvudtaget...per buhre sa 1 rolig grej: du e ju proffs-singel!!! haha så himla sant! jag e faktiskt väldigt bra på att va singel, jag har erfarenheten å jag har den speciella drivkraften som krävs för att fylla livet m meningsfullheter som massor av vänner, passion för jobbet, resor, fester, dansa disco, gå på filmfestival, dricka drinkar, äta på restaurang, bjuda på middag, prata telefon, chatta, skypa, whatsuppa, blogga, facebooka, träna, fika, dricka öl, dricka vin...alla som har sett nåt avsnitt av 6&the city, ni vet va jag menar haha å dom senaste veckorna har jag gjort hemska saker som att bli bjuden på middag, hålla handen på restaurang, promenera söndag förmiddag i strålande sol (även där m tillhörande handhållning) å d värsta: pussas i konsumkön!!!! mao: par-saker!!! men d e ju inte jag!!! känns som jag e m i 1 romantisk komedi, bara d att jag inte har fått läsa manus å jag har tränat in fel roll...
förvirrad e bara en miljarddel av allt jag känner mej just nu, jag kan inte ens hitta nåt sätt att avsluta bloggen, å jag vet varför...för att kärlekskarusellen bara snurrar vidare, runt runt runt, å alla vill vi åka me...så jag slutar väl bara me att säga: va snälla mot varandra därute!!! d behövs!!!
jag va på en föreställning härom veckan som heter whatever love means...citatet kommer fr prince charles...han fick frågan, på 1 presskonferens, när han hade förlovat sig m diana: R U IN LOVE? han svarade: YES...WHATEVER LOVE MEANS...
obotliga romantiker frågar sig: hur i helvete kan man svara så?
jag frågar mej: hur i helvete kan man svara nåt annat?
va e kärlek för nånting??? egentligen?? va betyder kärlek? å hur vet man när man e kär??
en gång när jag va deppig över att ingen ville ha mej så smsade jag m min kompis...
jag skrev: såna här saker gör att d blir komplett omöjligt att tror att d finns nåt som heter kärlek. han skrev: men då kan jag ju säga som så att du hela tiden har massor av kärlek omkring dej. jag vet inte nån som inte skiner upp som en sol när man pratar om dej...
åkej, jag erkänner att just då kunde jag inte riktigt ta in detta, jag va för inne i min övergivenhetskänsla...men nu när jag funderar mkt över kärlek, så tänker jag såhär: varför i hela fridens namn e vi så himla fixerade vid att hitta just EN viss typ av kärlek så att vi knappt uppskattar lr ens märker all kärlek som finns runtomkring oss!? jag har massa vänner, familj, kollegor, å dessutom andra medmänniskor som jag både kan få kärlek av å ge kärlek till...oj va jag ska försöka tänka på d i fortsättningen...åh hörrni...kan inte ni andra oxå göra d!? ni vet- create a better world-together osv...
sen så har vi ju dhär m identitet...alla vet ju att d finns förhållandemänniskor, dom lever alltid i 1 förhållande, dom har lixom d som normaltillstånd...har aldrig fattat hur dom gör...imponerande på nåt sätt...jag e absolut inte sån överhuvudtaget...per buhre sa 1 rolig grej: du e ju proffs-singel!!! haha så himla sant! jag e faktiskt väldigt bra på att va singel, jag har erfarenheten å jag har den speciella drivkraften som krävs för att fylla livet m meningsfullheter som massor av vänner, passion för jobbet, resor, fester, dansa disco, gå på filmfestival, dricka drinkar, äta på restaurang, bjuda på middag, prata telefon, chatta, skypa, whatsuppa, blogga, facebooka, träna, fika, dricka öl, dricka vin...alla som har sett nåt avsnitt av 6&the city, ni vet va jag menar haha å dom senaste veckorna har jag gjort hemska saker som att bli bjuden på middag, hålla handen på restaurang, promenera söndag förmiddag i strålande sol (även där m tillhörande handhållning) å d värsta: pussas i konsumkön!!!! mao: par-saker!!! men d e ju inte jag!!! känns som jag e m i 1 romantisk komedi, bara d att jag inte har fått läsa manus å jag har tränat in fel roll...
förvirrad e bara en miljarddel av allt jag känner mej just nu, jag kan inte ens hitta nåt sätt att avsluta bloggen, å jag vet varför...för att kärlekskarusellen bara snurrar vidare, runt runt runt, å alla vill vi åka me...så jag slutar väl bara me att säga: va snälla mot varandra därute!!! d behövs!!!
fredag 28 januari 2011
body talk
jag befinner mej inte så ofta i offentlig nakenhet nuförtiden...men häromdan va jag å tränade...jag blev så himla svettig av passet så när jag klev in i duschen så ba börja jag njuta av att vattnet rann över kroppen, alla känner igen den känslan...men sen när den där första skönheten hade lagt sig, så kände jag nåt annat...jag upplevde 1 stark känsla av...harmoni faktiskt...å d berodde inte på mej!!! jag såg mej runt i duschrummet å insåg att: här e vi massor av nakna kvinnor i samma rum, alla ser helt olika ut på olika sätt, men alla e nakna å alla e fullkomligt avspända å verkar va tillfreds m sin kropp å hela nakenheten...d kan ju hända att jag kände fel, men jag tror inte d...jag försökte verkligen lyssna på alla tysta kroppar å jag hörde att dom trivdes här! d fanns lixom inga krav lr granskande ögon. jag passade på att njuta lite av kropparnas harmoniska utstrålning å så tänkte jag på att alla kroppar verkligen e vackra, på sitt helt egna sätt! alla bröst å rumpor å magar såg ut på massa olika sätt, inte alls som på tv å film å reklam, men alla va lixom underbara suveräna perfekta...jag önskade nästan att alla världens män skulle komma in där i duschrummet å se hur kvinnor egentligen ser ut...kvinnor, tjejer, tanter i olika åldrar å storlekar, inte en enda retuschering å ingen push-up ingen hold-in, inget puder, inga high-heals...
jag kom å tänka på när jag&lotta va på haman i berlin i somras, ett sorts turkiskt badhus för kvinnor...d va lite samma känsla...offentlig nakenhet som blir nån sorts tyst gemenskap...kropparnas egen klubb för inbördes likgiltighet...d mest fantastiska va att jag fick gå in i 1 rum å en turkisk tant tvålade å skrubbade hela mej...kan ni tänka er va...jag va alltså komplett naken, ensam m 1 enda annan person i rummet, personen tog på mej på hela kroppen, jag låg både på mage å på rygg å d hade inte 1 endaste litet dugg m 6 att göra!!! e faktiskt ganska stark känsla! alla borde pröva nåt sånt! då kan man uppleva att kroppen e helt å hållet värdefull i sig själv, man behöver inte sexualisera den för att den ska bli nåt...svindlande tanke...har ni tänkt den eller? jag tycker d e så underbart att kroppen inte bara e potentiellt sexuell, utan att den kan få vara bara kropp...tycker ni att jag börjar bli flummig nu?
jag vill ju lixom komma fram till att jag tycker våra ideal om va som e vackert å snyggt å sexigt...ja, dom e lite snäva tycker jag...alla tycker inte att stora bröst e 6igt...om nån tycker d, så go for it! absolut! men utgå inte från att alla tycker samma...en del gillar verkligen höga klackar, men vissa tycker d e frånstötande....d finns dom som älskar att se så mkt hud som möjligt, medans andra tycker d e oattraktivt...så försök skapa din egen 6ighet om du kan (e ju inte så himla lätt alla gånger) å försök lyssna på dej själv, för du kanske inte gillar d som alla andra gillar...nu ska jag avsluta m 1 episod ur da best story ever aka LIFE (scenen utspelar sig på 1 hotellrum å den bevisar att jag har rätt haha )
han: ska vi inte gå ner till dom andra å dricka öl?
jag: näe jag orkar inte, men gå du!!!
han: e du säker?
jag: ja!!!...å förresten...du skulle väl inte våga gå ner dit m MEJ? (jag sa d på skoj)
han: näe...
jag: men om jag va 1 fotomodell, DÅ skulle du våga d va? (jag va fortfarande på sk skämthumör)
han: (allvarligt) men du e ju 1 fotomodell...på ditt sätt...1 rosa fotomodell...
jag kom å tänka på när jag&lotta va på haman i berlin i somras, ett sorts turkiskt badhus för kvinnor...d va lite samma känsla...offentlig nakenhet som blir nån sorts tyst gemenskap...kropparnas egen klubb för inbördes likgiltighet...d mest fantastiska va att jag fick gå in i 1 rum å en turkisk tant tvålade å skrubbade hela mej...kan ni tänka er va...jag va alltså komplett naken, ensam m 1 enda annan person i rummet, personen tog på mej på hela kroppen, jag låg både på mage å på rygg å d hade inte 1 endaste litet dugg m 6 att göra!!! e faktiskt ganska stark känsla! alla borde pröva nåt sånt! då kan man uppleva att kroppen e helt å hållet värdefull i sig själv, man behöver inte sexualisera den för att den ska bli nåt...svindlande tanke...har ni tänkt den eller? jag tycker d e så underbart att kroppen inte bara e potentiellt sexuell, utan att den kan få vara bara kropp...tycker ni att jag börjar bli flummig nu?
jag vill ju lixom komma fram till att jag tycker våra ideal om va som e vackert å snyggt å sexigt...ja, dom e lite snäva tycker jag...alla tycker inte att stora bröst e 6igt...om nån tycker d, så go for it! absolut! men utgå inte från att alla tycker samma...en del gillar verkligen höga klackar, men vissa tycker d e frånstötande....d finns dom som älskar att se så mkt hud som möjligt, medans andra tycker d e oattraktivt...så försök skapa din egen 6ighet om du kan (e ju inte så himla lätt alla gånger) å försök lyssna på dej själv, för du kanske inte gillar d som alla andra gillar...nu ska jag avsluta m 1 episod ur da best story ever aka LIFE (scenen utspelar sig på 1 hotellrum å den bevisar att jag har rätt haha )
han: ska vi inte gå ner till dom andra å dricka öl?
jag: näe jag orkar inte, men gå du!!!
han: e du säker?
jag: ja!!!...å förresten...du skulle väl inte våga gå ner dit m MEJ? (jag sa d på skoj)
han: näe...
jag: men om jag va 1 fotomodell, DÅ skulle du våga d va? (jag va fortfarande på sk skämthumör)
han: (allvarligt) men du e ju 1 fotomodell...på ditt sätt...1 rosa fotomodell...
söndag 23 januari 2011
d känns som att flyga!!!
igår va jag på 30årsfest...han som fyllde år ville gärna att gästerna skulle hålla tal lr uppträda lr nåt sånt...gästerna bestog av 1 massa musiker, men ingen av dom ville uppträda...så då börja jag tänka på: varför e d så farligt att bjuda på sig själv...va e vi rädda för? å framför allt: va innebär d egentligen att göra bort sig? fundera 1 litet tag på d...
jag brukar tänka såhär: att d GÅR inte att göra bort sig...d e fullkomligt omöjligt, så länge du bara gör d du själv tror på å har me dej hela hjärtat...så länge du erövrar ögonblicket & e fullkomligt närvarande (går att träna upp) så finns d inget som heter bortgjord!!!
jag hade bestämt mej för att jag gärna ville sjunga en sång, för jag tycker så mkt om fölsedagsbarnet...jag hade valt en sång som egentligen e en popdiscolåt, å jag kan ju absolut inte sjunga pop...men jag tycker texten e så bra å viktig så jag ville bara göra den...jag ville försöka sjunga den på mitt eget sätt...så märkte jag under kvällen att jag helst ville slippa...varför? jo, för vissa rädslor å tankar flög genom mitt huvud...önskar jag inte hade dom alls...men dom fanns som spökdemoner å dom sa till mej:
-tänk om dom andra tycker jag e fånig lr töntig lr löjlig som sjunger just den låten...
-tänk om dom skrattar åt mej...
-tänk om dom tror att jag tror att jag e nåt...
märker ni att dom här demonerna, dom vill säga till mej att jag inte duger precis som jag e...dom fokuserar väldigt mkt på va alla andra ska tänka...å d kommer jag aldrig kunna styra, hur mkt jag än vill...jo förresten, d finns 1 idiotsäkert sätt å d kallas att sejfa (kommer fr engelskans safe:)
...om du INTE går upp där inför alla människor å gör din grej, då finns d inte den minsta risk att nån kommer tycka nåt om dej...skönt...man kan oxå kalla d för att fega ur...
jag hade ju iaf på mej en guldklänning plus guldtights å jag sjöng låten acapella, men på andra versen så slog jag pulsen i väggen så jag fick lite komp iaf...å jag va himla nervös, men jag gjorde d!!! jag sejfade inte, jag fegade inte ur!!! jag sjöng som en kråka för jag va helt utarbetad efter en vecka m nutida konstmusik å nattbuss fr oslo, å jag darra lite på rösten, men jag menade precis va jag sjöng å jag e väldigt stolt å glad för att jag gjorde d...att jag satte mej själv åt sidan å tänkte på att jag ville göra d för min kompis skull...kanske va d flera stycken där som tyckte att jag gjorde bort mej, va 17 vet jag om d, men; va bryr jag mej om d???
d finns inget härligare än att övervinna sina rädslor, lr hur!? å jag tror att vi måste försöka bli bättre på att bara släppa prestigen, våga gå utanför safety zone, göra nya läskiga saker, å bara släppa kontrollen för 1 ögonblick---d känns som att flyga!!!
jag brukar tänka såhär: att d GÅR inte att göra bort sig...d e fullkomligt omöjligt, så länge du bara gör d du själv tror på å har me dej hela hjärtat...så länge du erövrar ögonblicket & e fullkomligt närvarande (går att träna upp) så finns d inget som heter bortgjord!!!
jag hade bestämt mej för att jag gärna ville sjunga en sång, för jag tycker så mkt om fölsedagsbarnet...jag hade valt en sång som egentligen e en popdiscolåt, å jag kan ju absolut inte sjunga pop...men jag tycker texten e så bra å viktig så jag ville bara göra den...jag ville försöka sjunga den på mitt eget sätt...så märkte jag under kvällen att jag helst ville slippa...varför? jo, för vissa rädslor å tankar flög genom mitt huvud...önskar jag inte hade dom alls...men dom fanns som spökdemoner å dom sa till mej:
-tänk om dom andra tycker jag e fånig lr töntig lr löjlig som sjunger just den låten...
-tänk om dom skrattar åt mej...
-tänk om dom tror att jag tror att jag e nåt...
märker ni att dom här demonerna, dom vill säga till mej att jag inte duger precis som jag e...dom fokuserar väldigt mkt på va alla andra ska tänka...å d kommer jag aldrig kunna styra, hur mkt jag än vill...jo förresten, d finns 1 idiotsäkert sätt å d kallas att sejfa (kommer fr engelskans safe:)
...om du INTE går upp där inför alla människor å gör din grej, då finns d inte den minsta risk att nån kommer tycka nåt om dej...skönt...man kan oxå kalla d för att fega ur...
jag hade ju iaf på mej en guldklänning plus guldtights å jag sjöng låten acapella, men på andra versen så slog jag pulsen i väggen så jag fick lite komp iaf...å jag va himla nervös, men jag gjorde d!!! jag sejfade inte, jag fegade inte ur!!! jag sjöng som en kråka för jag va helt utarbetad efter en vecka m nutida konstmusik å nattbuss fr oslo, å jag darra lite på rösten, men jag menade precis va jag sjöng å jag e väldigt stolt å glad för att jag gjorde d...att jag satte mej själv åt sidan å tänkte på att jag ville göra d för min kompis skull...kanske va d flera stycken där som tyckte att jag gjorde bort mej, va 17 vet jag om d, men; va bryr jag mej om d???
d finns inget härligare än att övervinna sina rädslor, lr hur!? å jag tror att vi måste försöka bli bättre på att bara släppa prestigen, våga gå utanför safety zone, göra nya läskiga saker, å bara släppa kontrollen för 1 ögonblick---d känns som att flyga!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)