rosa ända in i hjärtat

skulle jag fortfarande va jag om jag slutade va rosa?
d kan man fundera lite på...samtidigt kan du som läser detta fundera på: hur mkt kan du ta bort från dej själv å fortfarande va du? mao- vad består din identitet av?
tänk om mina stämband gick sönder tex...då skulle d faktiskt försvinna 1 jättestor del av mej...om jag inte kunde sjunga, lr kanske ännu värre...inte prata!!! vem va jag då? sen kan man ju va me om 1 olycka å utseendet blir förstört...e ju oxå en del av mej, tänk att inte kunna le längre, lr skratta...
skulle du fortfarande va du om du bytte klädstil/yrke/hårfärg/gångstil/vinterjacka/iphoneskal..?

anledningen till att jag börja tänka på dhär e faktiskt att 2 pers har sagt t mej att jag borde va lite mindre rosa...att jag lixom förstör för mej själv, å framför allt mina chanser att nån ska bli kär i mej...i framtiden får vi se om dom har rätt...dom kan ju börja me å köpa en helt ny garderob till mej...har ju ändå tagit 10 år å bygga upp den haha nä men allvarligt talat...jag e ganska så medveten om en del prylar som vissa tror att jag inte fattar...jag vet att man kan tycka jag e lite småtokig som ba klär mej i en färg...men samtidigt: jag älskar min färg å jag har fått så himla mkt cred för hur jag klär mej av allt från tanter till tonårskillar till dagisbarn till affärsmän å många gånger har d skapat kontakt m människor som jag annars inte skulle fått...å jag gillar d...
å visst, jag e ingen killmagnet, men skulle jag verkligen varit d om jag hade haft gråbeiga kläder?

en av dom absolut bästa saker som har hänt mej, d va i våras när en 16årig kille som jag bara hade träffat 3 ggr, han sjöng i en kör som jag coachade, han kontaktade mej, för han ville komma ut som homosexuell...han hade inte berättat för nån i hela världen, å så hörde han av sig till mej...d han skrev till mej va fantastiskt rörande å jag ska inte lämna ut honom här, men efter några mejl fram å tillbaka så vågade han iaf komma ut för sin bästa kompis (jag grät när jag läste d) å såklart tyckte han att allt va tack vare mej...i själva verket va d ju han som gjorde jobbet, men jag förstår va han menar...han behövde en rosa tant lr pink lady som han kallade mej, för att våga lite mer...nu tror jag ju inte att d bara berodde på mina rosa kläder att han kontaktade mej...men till viss del...tills nån överbevisar mej så tänker jag fortsätta tro på att jag utstrålar att man får va precis den man e!!! för jag tycker faktiskt att d e så!!! så jag kommer inte bli grön lr blå lr svart...inte i år heller...jag e rosa ändå in i hjärtat...å alla som känner mej på riktigt vet precis va jag menar m d!!!