ibland så tycker jag att hela tillvaron känns som 1 flåsande, galen, hysterisk, fanatisk, panikslagen jakt på nånting som dom runtomkring mej kallar kärlek...d känns som att allting snurrar runt i en virvelvindscyklon å drar med sig allt å alla å jag försöker sitta still å kolla rakt fram men d går ju inte!!! alla dejtar, alla vill hitta nån, alla blir dumpade, alla blir överlyckliga för sms, alla blir olyckliga för uteblivet svar, alla springer, skriker, jagar, jag blir snurrig i huvet å jag hänger inte me!!! hjälp, stanna!! jag vill kliva av, jag vill inte va me...jag förstår inte, jag hinner inte, jag orkar inte, jag vill inte...puh...
jag va på en föreställning härom veckan som heter whatever love means...citatet kommer fr prince charles...han fick frågan, på 1 presskonferens, när han hade förlovat sig m diana: R U IN LOVE? han svarade: YES...WHATEVER LOVE MEANS...
obotliga romantiker frågar sig: hur i helvete kan man svara så?
jag frågar mej: hur i helvete kan man svara nåt annat?
va e kärlek för nånting??? egentligen?? va betyder kärlek? å hur vet man när man e kär??
en gång när jag va deppig över att ingen ville ha mej så smsade jag m min kompis...
jag skrev: såna här saker gör att d blir komplett omöjligt att tror att d finns nåt som heter kärlek. han skrev: men då kan jag ju säga som så att du hela tiden har massor av kärlek omkring dej. jag vet inte nån som inte skiner upp som en sol när man pratar om dej...
åkej, jag erkänner att just då kunde jag inte riktigt ta in detta, jag va för inne i min övergivenhetskänsla...men nu när jag funderar mkt över kärlek, så tänker jag såhär: varför i hela fridens namn e vi så himla fixerade vid att hitta just EN viss typ av kärlek så att vi knappt uppskattar lr ens märker all kärlek som finns runtomkring oss!? jag har massa vänner, familj, kollegor, å dessutom andra medmänniskor som jag både kan få kärlek av å ge kärlek till...oj va jag ska försöka tänka på d i fortsättningen...åh hörrni...kan inte ni andra oxå göra d!? ni vet- create a better world-together osv...
sen så har vi ju dhär m identitet...alla vet ju att d finns förhållandemänniskor, dom lever alltid i 1 förhållande, dom har lixom d som normaltillstånd...har aldrig fattat hur dom gör...imponerande på nåt sätt...jag e absolut inte sån överhuvudtaget...per buhre sa 1 rolig grej: du e ju proffs-singel!!! haha så himla sant! jag e faktiskt väldigt bra på att va singel, jag har erfarenheten å jag har den speciella drivkraften som krävs för att fylla livet m meningsfullheter som massor av vänner, passion för jobbet, resor, fester, dansa disco, gå på filmfestival, dricka drinkar, äta på restaurang, bjuda på middag, prata telefon, chatta, skypa, whatsuppa, blogga, facebooka, träna, fika, dricka öl, dricka vin...alla som har sett nåt avsnitt av 6&the city, ni vet va jag menar haha å dom senaste veckorna har jag gjort hemska saker som att bli bjuden på middag, hålla handen på restaurang, promenera söndag förmiddag i strålande sol (även där m tillhörande handhållning) å d värsta: pussas i konsumkön!!!! mao: par-saker!!! men d e ju inte jag!!! känns som jag e m i 1 romantisk komedi, bara d att jag inte har fått läsa manus å jag har tränat in fel roll...
förvirrad e bara en miljarddel av allt jag känner mej just nu, jag kan inte ens hitta nåt sätt att avsluta bloggen, å jag vet varför...för att kärlekskarusellen bara snurrar vidare, runt runt runt, å alla vill vi åka me...så jag slutar väl bara me att säga: va snälla mot varandra därute!!! d behövs!!!
